Partiledare sökes

Ja, Socialdemokraterna skall utse ny partiledare. Så då är det åter dags att syna processen. För processen säger en hel del om partiet. Och vart partiet är på väg.

Om man följer den slutna process som hittills varit gängse, den som man ärvt från Sovjetuninionen och andra döda kommunistdiktaturer, så är slutsatsen att man avser hålla ihop partiet. Hitta en person som kan samla falanger och fraktioner under en trådsliten röd fana. Hitta en person som inte har några lik i garderoben och som tänker innan han eller hon talar. Hitta en person som har regeringserfarenhet. Det låter som ett omöjligt uppdrag. Inte ens Berit Andnor skulle klara av den uppgiften...

Men tänk om man istället låter medlemmarna bestämma. Den stora skillnaden kommer så klart att bli att falanger och fraktioner kommer att tillåtas agera fritt och öppet. Vips så kommer man då att tappa bort kriteriet att man är ute efter en samlande kraft. Man får istället den som medlemsflertalet uttalar sitt stöd för. Förlorarna kommer kanske inte att vilja spela med och partiet kanske bryts upp i två eller flera mindre enheter.

Visst vore det väl ärligare att låta väljarna, och svenska folket med för den delen, få veta vad alla sossarna egentligen vill! Inte bara vad Den Store Ledaren vill. Kom ut och diskutera öppet var ni står någonstans. Era gamla unkna öststatsfasoner med hemliga utnämningar tillhör historien.

Juholt - från en annan vinkel

Idag skriver vi den 17:e januari 2012. Nästa val är om ca 900 dagar.
Under Håkan Juholts första 300 dagar har han gödslat skandalhungriga journalister med den ena lustigheten efter den andra. Men, har han gjort någon riktig ideologisk politisk fadäs? Knappast. Han lyser av kamplust. Han vill vinna nästa val. De fåtal gånger som han har lyckats prata om riktig politik så visar han att han faktiskt kan en del. Han menar allvar och ve oss om han lyckas vända opinionen på grund av att drevjournalisterna gör ett misstag som vänder i hans favör.

Därför vill jag uppmana mina borgerliga bröder och systrar att tagga ner lite och i stället försöka hitta politikern och ideologen Håkan Juholt. Skrapa lite på hans clownsmink och ni kommer att finna någonting som kan angripas på ett sakligt sätt. Här kan vi hitta hans drömmar om ett socialistiskt Sverige. Vi kan få diskussioner som väljarna respekterar och som sitter kvar - mera som långsamma kolhydrater. Inte dessa snabba sockerkickar som Juholt så frikostigt bjuder på.

Socialismen är en död ideologi. De som fortfarande propagerar för Socialismen måste bemötas med Argument, Saklighet, Humor och ibland lite Ironi. Det är så Alliansen skall vinna nästa val.

Arbetarklassen - finns den?

I S-märkta tidningar och andra media hänvisas ofta till en storhet som benämnes "Arbetarklass". Vad är detta för något? Arbetare vill man ju förstå som personer som är anställda för att utföra uppgifter av olika slag. Den tradiotionella bilden som dyker upp inför våra inre ögon är den av en man i blåställ med ett verktyg i handen - damerna får ursäkta, men så är det väl ändå. Klass skall man förstå som en stor grupp av individer med gemensamma attribut.

Enligt Karl Marx, är Arbetarklassen alla som tvingas sälja sin arbetskraft till borgarklassen (ägarna av produktionsmedlen). Något mellanting mellan Arbetarklass och Borgarklass tycks inte finnas i Marx' tankevärld. Detta är en Objektiv syn på klassbegreppet. Karl Marx diskuterar väldigt lite, om alls, det Subjektiva klassbegreppet.

Max Weber däremot tillskrev medborgarna lite mer av egen vilja och förmåga. Därav följer att människan är en rationell varelse. Subjektet får här en mycket mer framträdande roll. Vilket i Marx' värld var totalt uteslutet.

Dessvärre utgår dagens socialister i sin propaganda och i debatter mera från Marx' föreställningsvärld - medan man samtidigt lever i enlighet med Weber's sätt att se på tillvaron. Man klumpar ihop sina skyddslingar i gruppen Arbetarklass och man skyller Borgarna för allt ont som uppstår i världen. Sedan går man hem och kliver in i olika roller som kullkastar all Marxistisk teori. Som Stig Malm gjorde när han "bara gör det som vilken farsa som helst skulle göra...".

Då kan det vara tryggt att, i enlighet med Max Weber, använda sitt eget förnuft och konstatera att alla individer är unika, har egen vilja och förmåga att fatta egna beslut.

Min slutsats är att det inte finns någon Arbetarklass. Alla individer i exempelvis LO-kollektivet går in och ut i olika roller under en typisk arbetsvecka. Roller som Förälder, Bankkund, Tandläkarpatient, Juniorledare i fotbollsklubben, Son/Dotter m.m. Varje roll innebär att man måste tillämpa unika uppsättningar av värderingar som inte någonstans har något gemensamt med den klassiska beskrivningen av Arbetare enligt Karl Marx. Till och med sådant som av Arbetarrörelsen betecknas som grundläggande - Solidaritet - varierar utifrån vilken roll man befinner sig i.  

Även om du, värderade läsare, inte håller med mig i allt så kan det vara väl värt mödan att reflektera nästa gång en Socialdemokrat eller Vänsterpartist häver ur sig ordet "Arbetarklass".

S opinionstapp i ett barnperspektiv

När man är liten så ser man vuxna människor lite grann underifrån. Att lyssna och lära gör man gärna när man är barn. Socialdemokraterna insåg detta tidigt och startade 1931 Unga Örnar som en del av SSU. Indoktrinering när de är formbara är ett klassiskt grepp i diktaturer. Både Hitler och Stalin drev detta framgångsrikt. Att de svenska Socialdemokraterna hakade på i mellankrigstiden har jag inga synpunkter på, men däremot att man fortsatte efter diktaturernas fall!

Tage Erlander och Olof Palme hade båda möjligheten att stänga Unga Örnar, men gjorde det inte. Därför kan man anta att det var deras avsikt att låsa in så många dom kunde i ett beteende som dom kunde kontrollera. Makten var viktigare än individens frihet.

Idag, när vi läser om minskande opinionssiffror för S, så kan det vara på sin plats att titta på utvecklingen för Unga Örnar - eller brist på densamma. Sedan 1971 har man gått från ca 50 000 medlemmer till ca 12 000 idag - det vill säga ett tapp om mer än 75%! De som var unga och aktiva på 1970-talet var alltså fyra gånger fler än idag. Det är ett sundhetstecken att dagens föräldrar i större utsträckning låter bli att stoppa in sina telningar i propagandamaskinen. Jag ser fram emot den dag då Unga Örnar läggs ner i brist på medlemmar - för någon sosse som stíger fram och ifrågasätter dess existens kommer vi väl inte att se! Makten är fortfarande viktigare än individens frihet - enligt Socialdemokraterna.

Kidnappade ideologier

Många ideologier och så gott som alla religioner kidnappas av människor med egna ambitioner. Jesus, Mohammed, Karl Marx och alla andra som tänkte vackra tankar skulle idag ta avstånd från det sätt som deras idéer förvaltas på. De som kidnappade Kristendomen, Islam och Kommunismen blandade ihop budskapen med sina egna världsuppfattningar. Oräkneliga är de som har mördats och lemlästats i deras namn.

Problemet ligger i att vi människor inte är konstruerade att förvalta andra människors tankegods. I skydd av en god, välvillig ideologi eller religion, skaffar sig en till en början välmenande människa alltid en plattform där makt och ibland även rikedom blir drivkrafter i stället för den ursprungliga drömmen. Att makt och pengar korrumperar är inte något nytt. Detta fenomen upprepas varje dag året runt och har pågått allt sedan människan tog sina första steg utanför grottan. Svensk politik är ett bra exempel som också lockar till skratt i all sin futtighet. Så, vad var det som hände när vi lämnade grottan?

Det moderna samhället började ta form när jakt- och försvarskonsten utvecklades till krigskonst. Därmed kunde framgångsrika släkter ta makten över andra släkter och vips hade vi det moderna samhället med byäldste, ting, lagar, skatter, markfördelning o.s.v. fram till våra dagars politiska adel, transfereringssystem, familjepolitik och pomperipossaeffekter.

Den enda fungerande formen för överlämnande av gemensamma värderingar eller ideologier ligger inom familjen och släkten. Det är så djupt rotat i våra gener att vi inte mer än marginellt kan göra avsteg. Den som tror att släktmakt är något exotiskt  från arabvärlden, Centralasien eller södra Italien kan ju ta sig en titt på svensk lagstiftning de sista 800 åren eller Europas politiska karta under samma tid. Den hårda regeln är att antingen rättar man sig efter släktens värderingar eller också får man skapa sig en egen familjegrupp. Detta gäller även i Sverige idag, det gäller mig och det gäller dig.

Problemet uppstår när samhället är större än familjegruppen - vilket ju är fallet för alla tätorter, kommuner och nationalstater. En samtexistens mellan många familjegrupper med olika agendor orsakar konflikter. I alla samhällen under människans historia så långt tillbaka som vi kan se, har man försökt lösa dessa konflikter med olika former av diskussioner och omröstningsförfaranden (när man inte slagit ihjäl varandra istället). Det var dock inte alltid vem som helst som fick diskutera och rösta. Under de senaste 200-300 åren har dock sådana institutioner som Tryckfrihet, Religionsfrihet och Rösträtt gjort våra samhällen mer drägliga att leva i. Demokrati förefaller fungera väl. Ur demokratiska processer växer kontrollfunktioner som tjänar medborgarna och som kontrollerar att valda representanter inte missförstår sina uppdrag. Vi går nu härifrån till att kortfattat diskutera Religion och Socialism.

Religioner har individens förhållande till guden som plattform. Runt detta bygger man svårförståeliga ritualer styrda av (oftast) män med olika maktbefogenheter. Individens förhållande till guden kommer alltid i skymundan när prästerskapet skyddar sin makt. Män med ambitioner kan genom religionen få stor makt och ibland även världslig rikedom.

Socialismen har en liknande struktur. Medborgarna skall leva efter regelverk som garanterar solidaritet med andra medborgare samtidigt som individens frihet är underordnad arbetarklassens större mål. Partiet utser sina företrädare som ges maktbefogenheter som är svåra eller omöjliga att syna. Demokratiska kontrollfunktioner kan inte tillämpas då dessa hotar genomförandet av de stora samhällsprojekten. Män och kvinnor med ambitioner kan genom socialismen få stor makt och ibland även tillskansa sig världslig rikedom.

I båda fallen ovan beskär man individens och familjegruppens ambitioner. Denna drivkraft, individens och familjegruppens ambitioner, skall jag återkomma till senare.

The war of the roses

In Sweden we have, during the last six months or so, experienced a new phenomena. High and low, left and right, within the Social Democratic Party (SAP) people are discussing internal affairs - in the open. Is this a sign that the old Socialistic party is being a more Democratic party? And where might this lead?

When asked, front figures of SAP describe themselves as being Democratic Socialists. My view is that those two words - Democrat and Socialist - cannot be joined in one movement. Either your heart is with Democracy or your heart is elsewhere - be that Socialism, Communism or whatever.

The Social Democratic party has been a big player in Sweden for a long time. In the fifties and sixties it was unthinkable that the opposition would ever come into power. With taxes pouring in from the industry, which in turn profited from an exceptionally favourable situation in post-war Europe, SAP could start a great number of well meant social experiments. For those with more ambition than political belief, it was an easy step to join SAP for a piece of the power, which also led to a situation where SAP was housing not only socialists but also social liberals and non-political animals.

Today, fifty years later, when the world has realised that socialism in its pure Karl Marx form is no longer a viable solution for mankind, the left wing of SAP is faltering. At the same time the social liberals feel uneasy in company with the left wing. In short, SAP is no longer a political party in its own right; it is an organisation where people with very different political beliefs try to form a power platform that can win the next election. This, of course, is doomed to fail. We have in the last ten years seen SAP lose 40% of their voters. And the fall is continuing.

So, to answer my own questions in the first paragraph; Yes, SAP is finally implementing democracy within their own walls. And this leads to the fall of SAP. Which confirms my statement in the second paragraph – you can’t be a Social Democrat in reality. Either you are a Democrat or you are a Socialist.